Så, what to say and what to do? Jag kände för en blogg just i detta ögonblick, så det fick bli en, utan förvarning eller föraningar. Om ca 2 veckor kommer jag ha glömt bort att den finns, men nej, inte DENNA gång. Denna gång är annorlunda, för just denna gång tror jag att jag behöver den. Det är mycket på gång och jag ska kanske berätta lite om mig själv.

Kalla mig Lea, jag är en helt vanlig 19 årig tjej någonstans i Sverige. Man vet aldrig vart jag är, för att jag helt enkelt slits hit och dit största delen av min vakna tid (och jag har inget annat val än att acceptera det). Jag älskar musik, konst, poesi, böcker, vintage, pinuppor, körsbärssaft, filosofi, matlagning, tatueringar, sommaren och hallonsorbé. När ingen ser mig tar jag fram gitarren och när ingen hör sjunger jag.
Mitt tidigare liv, det är den biten jag har glömt.
Vem jag var då.
Den ända jag har kvar är ärren, som ett tecken på att jag faktiskt fanns, att jag andades även då.
Hon, mitt andra jag.

Jag är ett neurotiskt nervvrarak men jag lever ändå,
och jag gör det rätt bra dessutom.

Jag fortsätter skriva när jag har bakat klart mina muffins och druckigt upp min pojkväns juice (min juicealkoholism yttrar sig bara när han inte är hemma.)

Kram